"Det är viktigt att både försäkringsföretagen och försäkringsförmedlarna vid rådgivning om flytt och återköp ser till försäkringstagarnas bästa. FI kommer att följa upp detta löpande", sa Åsa Larson på DI Försäkring den 6 februari 2020.
Försäkringstagare har enligt försäkringsavtalslagen nu rätt att flytta kapital i privata pensionsförsäkringar och individuell tjänstepension från ett försäkringsföretag till ett annat, samt att återköpa kapitalförsäkringar. Den här lagstadgade flytträtten gäller försäkringar som är tecknade efter den 1 juli 2007.
När en försäkringstagare flyttar sitt försäkringssparande får försäkringsföretaget ta ut avgifter. Både lagstiftaren och Finansinspektionen (FI) har tidigare uppmärksammat att flera försäkringsföretag har tagit ut höga rörliga och tidsoberoende avgifter relaterade till det sparade kapitalets storlek. Vi har sett exempel på att de kan uppgå till fem procent av det sparade kapitalet. Det innebär att försäkringstagare som har sparat mycket pengar i många fall fått betala synnerligen höga avgifter. Många har reagerat på det.
Från den 1 januari 2020 har därför lagstiftaren förtydligat att flyttavgifterna högst får uppgå till ett belopp som motsvarar direkta kostnader för den administrativa hanteringen och kvarvarande anskaffningskostnader som är direkt hänförliga till den flyttade eller återköpta försäkringen.
Anskaffningskostnader bör i huvudsak avse kostnader för provision till försäkringsförmedlare eller ersättning till företagets egen säljkår. Avgifterna ska sedan minska över tiden i takt med att dessa kostnader täcks av löpande avgifter. I motiven till lagen står att syftet med förtydligandena är att förhindra den typen av skönsmässiga avgiftsstrukturer jag nämnde, där till exempel avgiften enbart baseras på en procentuell andel av det sparade kapitalet.
I sammanhanget måste också de nya försäkringsdistributionsreglerna beaktas. De innebär att ersättningen från försäkringsföretagen till förmedlarna måste stå i proportion till de tjänster som försäkringsförmedlarna utför och att så kallade up front-ersättningar inte längre är tillåtna. Detta bör framöver påverka anskaffningskostnadernas storlek och därmed också ge lägre flyttavgifter. De nya distributionsreglerna gäller för försäkringar tecknade efter den 1 oktober 2018.
När det gäller vilka direkta kostnader för den administrativa hanteringen som försäkringsföretagen får kompensera sig för har FI tagit fram ett förslag till föreskrifter. Bakgrunden är att regeringen har ansett att det finns ett behov av ytterligare preciseringar.
Förslaget till föreskrifter har utformats utifrån uttalanden i lagens förarbeten om vad som ska avses med direkta kostnader. Vi har även tagit hänsyn till en enkätundersökning som FI skickade ut sommaren 2019 till de försäkringsföretag som berörs. Enkätundersökningen utvisade stora skillnader i rutinerna mellan försäkringsföretagen för hur flyttar eller återköp administreras. I förslaget till föreskrifter har vi därför inte detaljreglerat vilka arbetsmoment som kan innebära direkta kostnader. I stället anges att personalkostnader, kostnader för utskrifter, porto och digitala utskick samt datakostnader kan vara direkta kostnader, men bara under förutsättning att de avser åtgärder som utförs för att uppfylla en begäran om återköp eller överföring. Föreskrifterna planeras träda i kraft den 1 mars 2020.
FI följer den pågående politiska debatten om flyttavgifterna. I samband med att lagändringarna antogs i november gjorde riksdagen ett så kallat tillkännagivande om att regeringen skyndsamt bör återkomma med ett lagförslag om flytträtt för fond- och depåförsäkringar utifrån fyra riktlinjer.
Av de riktlinjerna framgår bland annat att flyttavgifter för fond- och depåfö-säkring ska begränsas ytterligare, att ett avgiftstak är önskvärt och att ytterligare flytträtt för försäkringar tecknade före 2007 kan bli aktuella.
De här förslagen avser bara fond- och depåförsäkringar. I traditionell livförsäkring delar försäkringstagarna på risken för placeringarna och tillgångarna är ofta mer illikvida. Flyttar kan därför få större konsekvenser för kvarvarande försäkringstagare vilket är skäl för en större försiktighet i flytt- och återköps-frågor. Det är inte acceptabelt om flytträtten leder till omfördelningar mellan de som flyttar och de som blir kvar. Och det kan vara problematiskt från flera utgångspunkter om flytträtt leder till att försäkringsföretagen ändrar sammansättningen av sina tillgångar i syfte att kunna hantera mer omfattande flyttar.
Debatten har dock i stor utsträckning fokuserat på att begränsa avgifter och att utöka antalet sparare som kan ges flytträtt. Mindre har förts fram om vad spararen ska förvänta sig framåt av sitt nya försäkringsföretag, eller om vilka sparformer som vore lämpligast för typkunder med olika riskaptit.
FI ser positivt på en effektivare flytträtt som ger försäkringstagare möjlighet att välja bort oförmånliga försäkringslösningar.
En del av det arbetet är att tydliggöra reglerna för flyttavgifter. Vi har noterat att flera försäkringsföretag fortfarande har en generell avgiftsmodell där flyttavgiften utgör en procentuell andel av det flyttade kapitalet. Här vill jag betona att flyttavgifterna ska beräknas utifrån de kostnader som är direkt hänförliga till just den återköpta försäkringen eller det flyttade sparkapitalet. Avgifter bör uttryckas i kronor och ören. Dels är det rimligt att en stor del av kostnaderna är oberoende av hur stora summor som flyttas. Dels har FI i konsumenttester noterat att avgifter som anges i procent är svårare att förstå hur stora de faktiskt är. Varje företag måste kunna redogöra både för försäkringstagarna och FI hur kostnaderna och avgifterna beräknats och vad de avser. Vi kommer att följa upp försäkringsföretagens avgiftsmodeller i vår tillsyn.
För en fungerande flytträtt är det också viktigt att företagen inte i praktiken försvårar för försäkringstagarna att flytta eller återköpa sina försäkringar. Inte sällan hör jag om försäkringsföretag som närmast tycks motarbeta att försäkringstagarna ska kunna utnyttja sin flytträtt. Det kan röra allt från att elektroniska fullmakter inte accepteras, att försäkringstagarna inte erhåller flyttfaktablad eller att flytten i sig tar oskäligt lång tid att genomföra. Här kan det finnas skäl för självrannsakan hos vissa försäkringsföretag. Och FI är beredd att följa upp tillämpningen.
En utökad flytträtt kan även ha en baksida. Flytt- och återköp av försäkringar får inte vara drivet av försäkringsföretags och försäkringsförmedlares jakt på nyteckning och provisioner. Jag blir orolig när jag läser rapporter om försäkringstagare som är omedvetna om att de alls flyttat sitt pensionssparande eller i efterhand upptäckt att de sparar i en sparform som inte motsvarar deras önskemål och behov. Det är viktigt att både försäkringsföretag och försäkringsförmedlare alltid utgår från kundens bästa. Det är också viktigt att spararna får tillräckligt med information för att förstå vilka valmöjligheter de har och hur valen kan påverka deras framtida pension. Eller om det vi inte vill prata om händer, alltså att spararen dör – de efterlevandes möjligheter till framtida skydd. I rådgivningssituationen kring en flytt bör naturligtvis skälen för att eventuellt flytta kapitalet lyftas och diskuteras. Men av samma anledning är det också rimligt att då även diskutera skälen för att inte flytta.
FI har många gånger sett att försäkringstagarna saknar tillräckliga kunskaper för att förstå innebörden och konsekvensen av att flytta sitt försäkringskapital till ett annat försäkringsföretag.
Flytträtt är ett viktigt och svårt område. Tillämpningen av nya och gamla regler på området kommer därför att prioriteras i FI:s tillsyn för att säkerställa att både försäkringsföretagen och distributörerna tillvaratar konsumenternas intresse.